Det kallar jag debut..

Slutet av andra världskriget.

I samarbete med amerikanarna blir två brittiska piloter beordrade att flyga med i en attackgrupp över Tyskland för att där i skydd av striderna avvika och fotodokumentera ett viktigt område på fiendesidan. De rutinerade piloterna och barndomsvännerna James Teasdale och Bryan Young uppskattar inte uppdraget men lyder order. Uppdraget misslyckas då deras plan skjuts ner mitt i fientligt område långt ifrån de egna trupperna. I ett desperat försök att överleva lyckas de skadade ta sig ombord på ett sjukvårdståg där de kastar av två av de medtagna tyska officerspatienterna och tar deras platser. Som Standartenfürer Gerhart Peukert och Oberfürer Arno von der Leyen blir de tillsammans med en grupp nazister förda till ett militärt mentalsjukhus uppe i bergen. Här simulerar de mental sjukdom och stumhet för att inte bli avslöjade. Något som visar sig farligt på ett annat sätt än de uppenbara när det visar sig att det finns fler simulanter på avdelningen. Farliga män som gör allt för att inte bli avslöjade. Dagar blir till veckor som blir till månader av nedbrytande medicintester, elchocksbehandlingar, misshandel och avrättningar. Hur länge kan man spela sinnessjuk utan att bli det? James och Bryan blir separerade och Bryan blir tvungen att fly utan sin vän. Mot alla odds lyckas han nå fram till sina landsmän samtidigt som mentalsjukhuset bombas av britterna.

Under de 30 år som följer blir Bryan en framgångsrik och förmögen företagare inom medicin samtidigt som han förtärs av dåligt samvete över sitt svek mot James som blev lämnad kvar hos tyskarna och officiellt sedd som saknad, troligen död. Bryan lägger utan framgång tid och pengar på att få vetskap om James öde. När han i samband med en anställningsintervju träffar Keith Welles som dokumenterat och besökt flera tyska sjukhus från krigstiden gör han ett sista försök. Han vill hitta James viloplats, få ett avslut och ro i själen. Tillsammans med Welles besöker han för första gången själv Freiburg, den tyska ort där han och James spenderade de skräckfyllda månaderna under kriget. När han av en händelse känner igen en av sköterskorna från mentalsjukhuset börjar stenar rulla och en grupp mäktiga män med nya identiteter känner sig åter igen hotade. Män som kanske är de enda som vet svaren om James öde.

Jag har tidigare läst och verkligen uppskattat den danske författaren Jussi Adlers-Olsens coldcase-serie om Carl Mörck och Avdelning Q så när jag nu sent omsider fick händerna på Jussis debutroman, Alfabetshuset från 1997 var förväntningarna höga.
..och de infriades med råge!
Ännu en rafflande bladvändare som i stilen liknar Q-serien. Gångna tiders händelse blandas med dagens och ledtrådar följs för att få klarhet och upprättelse. Inga poliser denna gången utan allt kretsar kring de verkliga huvudpersonerna och deras upplevelser. Girighet liksom överlevnadsinstinkt visar sig vara starka drivkrafter och när de båda krafterna möts ställs allt på sin spets. Only the strongest survives som det heter. Historien kan nog kännas lite orealistisk samtidigt som vi ju vet att det skedde mycket grymheter under kriget och att osannolika, sanna krigsberättelser har hörts förr. Jag kan i alla fall inte låta bli att ryckas med i den skräckfyllda mentalvistelsen för två brittiska piloter gömda bland tysktalande nazister och deras mentala styrka som får dem att göra saker de aldrig trott sig om för att överleva.
Spännande, välskrivet och en riktigt matig bok jag varmt rekommenderar. Klart Q-serien blev en hit om debuten såg ut så här!

Just upptäckt att första boken i serien, Kvinnan i rummet spelats in som thrillerfilm 2013 så nu blir det att jaga. Måste se!